Alkuun  
Den vida kände danske prinsens mindre kända monolog
Lars Huldén
Dikt vid festen i Helsingfors den 2 oktober 1999 med anledning av att 100 år förflutit sedan HM Kejsaren och Storfursten Nikolaj II gav sitt bifall till grundandet av Vetenskapliga Samfundens Delegation

  Prins Hamlet var jag i min egen tid.
  Jag kunde vara mången i en annan.
  Jag fann en egen värld att vara i,
  en tillvaro som var mig mer än kär.
  Jag kunde kallas privilegierad;
  visst var jag det, jag hade ju en värld.

  Där vistades jag gärna, dag som natt.
  En uppgift var mig anförtrodd: Att räfsa
  ur älven, som med svart och okänt djup
  drar fram i universum, enkla stycken
  som kunde passas in i något helt.

  Ej sällan sökte jag mig ned till sanden
  som bredde ut sig mellan hav och slott;
  jag skrev med käppar, ritade figurer,
  som mången annan gjort från tidens början,
  och jag fann märkvärdiga sammanhang.

  Jag såg en gång på stranden, hur ett skepp
  försvann vid horisonten; jag sprang upp
  i tornet, och vad såg jag: samma skepp!
  En del av det!  Jag insåg att det var
  en viktig iakttagelse, jag drog
  en slutsats, som jag tänkte underbygga
  och lägga fram och övertyga världen.

  Om kvällarna vid lutan framför brasan
  var det mitt nöje att begrunda toner
  av många slag, beroende på strängens
  material och på dess längd och spänning.
  Jag tog ackord, där allting stämde samman
  och fann att klangerna var sköna.  Varför?

  Jag läste verser, jag skrev verser själv,
  jag inväntade orden, och de kom.
  Jag vägde deras innebörd och klang
  och fann att innebörden vägde tyngst
  men att den krävde klang för att gå fram.

  Är allt produkten av ett utsagt ord?
  Ett ursprungsord, en skaparfras: Bli till!
  Och allt blev till och kallas verklighet.
  Om den är vår kan kanske diskuteras
  Men ingen skaparfras blir åtlydd, intet
  blir till som inte längtar att bli till.
  På längtan bygger alltså verkligheten.

  Jag visste att mitt sätt att vara väckte
  förundan, avund, misstankar bland många.
  Ett onödvändigt liv, hörde jag sägas,
  en verksamhet som grundar katastrofer.
  Kanhända också det, men inget annat
  förhållningssätt kan vara mera mänskligt.

  Och sådant var mitt liv i många år.
  Jag gick omkring och ställde frågor, fann
  att många gamla rön var minnesvärda,
  att ännu fler fanns kvar att skola göras,
  att mången sanning hade mist sin sälta,
  att många klanger hade blivit fadda,
  att mycket funnet kan ifrågasättas.

  Jag hade gärna fortsatt, men det kom
  en dag då världen där jag funnit lycka
  fick överlämnas åt en annan tid.
  Det kom en dag som krävde att jag ingrep,
  när orättfärdigheten blev för stor,
  när strävan efter makt och övervälde,
  behovet att behärska måste släckas.

  Jag hade levt med tvånget att begära:
  mer kunskap, insikt, blick för sammanhangen.
  Min enda makt var makten att försaka
  min egen värld, där jag var hemmastadd.
  Jag lade den i händelsernas vågskål.
 

Lars Huldén
 

Laajalti tunnetun Tanskan prinssin vähemmän tunnettu monologi

Runo Helsingissä 2. lokakuuta 1999 vietettyyn juhlaan kun tuli kuluneeksi 100 vuotta siitä kun Hänen Majesteettinsa Keisari ja Suuriruhtinas Nikolai II antoi suostumuksensa Tieteellisten Seurain Valtuuskunnan perustamiselle

  
  Omana aikanani olin prinssi Hamlet.
  Toisin ajoin saatoin olla moni muukin.
  Löysin itselleni oman maailman,
  verrattoman rakkaan tavan olla.
  Voi sanoa että olin etuoikeutettu;
  tietenkin olin, minullahan oli maailma.

  Viihdyin siellä hyvin öin ja päivin.
  Toimekseni oli suotu haravoida
  joesta, joka mustine ja tutkimattomine
  syvyyksineen virtaa halki kaikkeuden,
  yksittäisiä kappaleita jotka voisi
  sovittaa johonkin kokonaiseen.

  Hakeuduin usein hietikolle joka
  ulottui linnasta merenrantaan saakka;
  kirjoitin tikuilla, piirtelin kuvioita
  kuten niin moni on tehnyt kautta aikojen
  ja keksin huomionarvoisia yhteyksiä.

  Kerran näin rannalta kuinka laiva
  häipyi taivaanrantaan; juoksin torniin
  ja mitä näinkään: saman laivan!
  Osan siitä!  Oivalsin että tämä
  oli tärkeä havainto, ja tein päätelmän
  jonka aioin perustella sekä esittää
  niin että koko maailma vakuuttuisi.

  Illoin luuttuineni takkatulen äärellä
  pohdin huvikseni erilaisia säveliä
  joita syntyi riippuen kielen pituudesta,
  vireestä ja aineksesta.  Otin akordeja
  joissa kaikki soi yhteen, ja ne soinnut
  olivat mielestäni kauniita.  Miksi?

  Luin runoja, sepitin niitä itsekin,
  odotin sanoja, ja sanat saapuivat.
  Punnitsin niiden sointia ja sisältöä
  ja huomasin että sisältö painoi eniten
  mutta perille mennäkseen sen täytyi soida.

  Lausuttu sanako on synnyttänyt kaiken?
  Asetussana, luomiskäsky: Tulkoon!
  Ja kaikki tuli ja sai nimen todellisuus.
  Onko tuo todellisuus meidän,
  siitä voidaan ehkä keskustella.
  Mutta mitään luomiskäskyä ei totella,
  mikään sellainen ei tule mikä ei
  kaipaa omaa tulemistaan.  Todellisuus
  perustuu siis kaipuuseen.

  Tiedän että tapani olla herätti
  monissa kummastusta, kateutta, epäluuloa.
  Hyödytöntä elämää, kuulin sanottavan,
  touhua joka tuottaa katastrofeja.
  Kenties, mutta mikään tapa suhtautua
  ei voi olla sitä inhimillisempi.

  Niin sujui elämäni vuosikausia.
  Kuljin ja kyselin, huomasin että
  moni vanha löytö oli syytä muistaa
  ja vielä useampi odotti tekijäänsä,
  että vielä useampi odotti tekijäänsä,
  että moni totuus oli menettänyt suolansa,
  että moni sointu oli väljähtynyt,
  että paljon voidaan kyseenalaistaa.

  Olisin kernaasti jatkanut mutta
  tuli päivä jolloin maailma jossa
  olin ollut onnellinen täytyi luovuttaa
  toisen ajan haltuun.  Koitti päivä
  joka vaati että puutun itse peliin
  kun vääryyttä alkoi olla liikaa,
  kun määräilyn ja alistamisen tarve
  ja vallanhimo täytyi panna aisoihin.

  Ikäni kaiken olin palavasti halunnut
  tietää ja oivaltaa, tajuta yhteyksiä.
  Ainoa valtani oli valta luopua
  maailmastani johon olin kotiutunut.
  Laitoin sen tapahtumien vaakaan.

  (Suomentanut Pentti Saaritsa)